Sedan 1970 har fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) varit i kraft över hela världen, som utser kärnkrafter och reglerar deras ansvar angående deras vapen. Enligt avtalet gavs status som kärnkraftsstater till USA, Storbritannien, Frankrike, Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen (nu Ryssland, som den lagliga efterföljaren). Det var i dessa stater som testexplosionerna genomfördes till 1967, så att de officiellt gick in i "kärnkraftklubben".
NPT-fördraget ålägger kärnkraften att under inga omständigheter överföra sina vapen eller teknik för sin produktion till länder som inte har dem, inte att uppmuntra eller främja produktionen av sådana vapen i dem.
Du kan dela erfarenheter och hjälpa varandra, men bara i fredlig användning av energin från en kärnkraftsexplosion.
I fördraget anges att om en kärnkraftsattack kommer att levereras i ett land som inte har ett sådant vapen, så kommer andra kärnkrafter i världen att försvara den, enligt FN: s stadga.
Mer än 170 länder deltar i NPT och det är giltigt på obestämd tid.
Faktum är att hittills har kärnvapen utvecklats och testats i Pakistan, Iran, Indien, Sydafrika och Nordkorea, men lagligen är dessa länder inte kärnkraft.
Pakistan och Indien genomförde sina försök nästan samtidigt. Detta hände 1998.
Nordkorea undertecknade ursprungligen NPT, men 2003 förklarade officiellt sig fri från detta avtal. Och 2006 gjorde Nordkorea den första testexplosionen på sitt territorium.
Bland de länder som har kärnvapen inkluderar många Israel. Men landets officiella myndigheter har aldrig bekräftat eller motbevistat att liknande utveckling och tester genomförs i landet.
2006 fylldes kärnkrafterna med ytterligare en deltagare. Irans president uttalade officiellt att teknologin för produktion av kärnbränsle under laboratorieförhållanden var fullt utvecklad.
På territoriet för de tre före detta republikerna i Sovjetunionen (Ukraina, Kazakstan och Vitryssland) fanns det också missiler och stridsspetsar som förblev i deras egendom efter landets kollaps. Men 1992 undertecknade de Lissabonprotokollet om begränsning och minskning av strategiska vapen och blev faktiskt av med sådana vapen. Kazakstan, Vitryssland och Ukraina blev en del av NPT: s medlemsländer och betraktas nu officiellt kärnfria makter.
Kärnvapen skapades också i Sydafrika och testades i Indiska oceanen 1979. Kort efter detta avslutades dock utvecklingen av programmet, och sedan 1991 anslöt sig Sydafrika officiellt till NPT.
Nu i världen finns det en separat grupp länder som teoretiskt sett har förmågan att skapa ett kärnvapen, men av militära och politiska skäl anser de detta vara olämpligt. Experter hänvisar till sådana stater vissa länder i Sydamerika (Brasilien, Argentina), Sydkorea, Egypten, Libyen, etc.
De så kallade ”latenta” kärnkrafterna kan vid behov snabbt byta sin industri till produktion av vapen med teknik med dubbla användningsområden.
Under de senaste åren har världssamfundet förklarat en minskning av sina arsenaler av vapen, samtidigt som de gör det modernare. Men fakta är att av de 19 000 kärnvapenheter som för närvarande finns i världen är 4 400 ständigt på hög alert.
Minskningen av arsenal av beväpningar beror främst på en minskning av de militära lagren i Ryssland och USA, liksom på grund av avvecklingen av föråldrade missiler. Ändå fortsätter både de officiella kärnkraftsländerna och Pakistan och Indien att tillkännage utplaceringen av nya vapenutvecklingsprogram. Det visar sig att faktiskt, och inte med ord, är inget av länderna redo att helt överge sitt kärnvapenarsenal.
