Norge är ett av de mest utvecklade europeiska länderna. Det ligger på den skandinaviska halvön och gränsar till tre länder. Så dess grannar är Ryssland och Finland. Det officiella namnet är kungariket Norge.
Norges regeringsstruktur
Norge i sitt statliga system är en konstitutionell monarki vars huvud är kungen. Han utför representativa funktioner. Officiellt leder kungen av Norge verkställande grenen, men faktiskt är många av hans makter begränsade till landets lagstiftare. Han har också en del kompetenser i förhållande till parlamentet: öppnar sessioner, talar vid möten osv. För närvarande är kungen av Norge Harald V.
Konungariket Norge i sin territoriella struktur är en enhetlig stat. Det består av 19 regioner, eller den så kallade fulke. I sin tur är de indelade i kommuner, vars genomsnittliga befolkning huvudsakligen är mindre än 5 tusen människor.
Norges lagstiftare
Lagstiftningsmakten i kungariket Norge utövas av folket genom det norska parlamentet, som kallas Stortinget. Det är unicameral, för antagandet av lagar är dess deltagare indelade i Lagting (övre huset) och Odelsting (nedre).
I sin nuvarande form har landets lagstiftande organ funnits sedan början av 1800-talet, men dess rötter går långt in i historien - tillbaka till nionde århundradet. Redan då, på det moderna Norges territorium, fanns det lokala institutioner som förenades till en enda interregional församling. Detta organ hade samma namn som det moderna överhuset i det norska parlamentet.
Parlamentsval
Landets lagstiftande institution består av 169 medlemmar (fram till 2005 bestod det av 165). För att kvalificera sig för en plats där måste kandidaten ha rösträtt och ha bott i minst tio år i Norge. Parlamentsval hålls en gång var fjärde år. Men deras slut bör falla i september.
Parlamentets sammansättning bestäms av det proportionella valsystemet, i vilket suppleanter fördelas enligt de mottagna rösterna. Ett sådant system har använts i Norge sedan första världskriget. Hundra och femtio suppleanter utses på grundval av vallistor, och de återstående nitton får utjämnande mandat. Dessa platser tillhandahålls till partier som fick färre mandat än den som motsvarar andelen röster.
Alla medborgare i landet som är över 18 år har rösträtt. För omröstning är Norge indelat i 19 distrikt (sammanfaller med regionernas gränser). Var och en i sin tur är uppdelad i valstationer (det är kommuner). Beroende på befolkningens storlek och territoriets storlek får distrikten olika antal platser i Stortinget.
Stortingsfunktioner
Det norska parlamentets huvudfunktion är antagandet och upphävandet av lagarna i landet samt inrättandet av statsbudgeten. Dessutom har han också rätt att fastställa skatter, tullar etc. Han kan ge statliga lån, fördela medel för att eliminera landets skulder och fastställer också utgifterna för underhåll av kungen och hans familj.
Det norska parlamentet har också rätten att kräva information om allianser och avtal som har ingåtts av statschefen med utländska stater, tillhandahållande av alla officiella handlingar från statsrådet (landets högsta verkställande organ), samt att utse ett antal tjänstemän (revisor för att granska regeringsrapporten och en särskild person att övervaka hela tjänstemännen). En annan viktig funktion av Stortinget är att bevilja medborgarskap.
Lagstiftningsförfarande
Vid det första ordinarie sammanträdet efter parlamentsvalet väljer Stortinget bland sina medlemmar de som kommer att ingå i Lagting. Övre huset är en fjärdedel av alla suppleanter, och Odelsting består av de återstående tre kvartalen.
Det första steget i antagandet av lagar är att införa lagförslaget i parlamentets underhus, som kan begås av både dess medlemmar och tjänstemän i den norska regeringen. Efter antagandet av propositionen av Odelsting överlämnas den till Lagting, som antingen kan godkänna det inlämnade dokumentet eller bifoga kommentarer till det och returnera det. I detta fall behandlar suppleanterna i underhuset igen lagförslaget, och efter det kan det antingen finnas ett vägran att fortsätta arbeta med dess antagande, eller så kommer det att skickas för omprövning till Lagting. Samtidigt kan Odelsting göra ändringar i dokumentet och kan lämna det oförändrat.
Efter att lagförslaget har godkänts av hela Stortinget (parlamentet) skickas det för undertecknande till kungen. Den senare har rätt att antingen godkänna det föreslagna dokumentet eller återlämna det till underhuset. I detta fall kan lagförslaget inte skickas till statschefen för undertecknande under arbetet med samma parlamentariska session.
